Föreställningen i Uppsala gick till premiär och reaktionerna var verkligen positiva. Det är en märklig och berörande resa och jag åker mellan att fasas över Pastorns läskiga förmaningar och att helt ryckas med i den härliga, frikyrkliga stämningen.
Här är några recensioner:
När vitt och kristet blir viktigt
Uppsala Stadsteaters föreställning ”Det finns ingenting att vara rädd för” lämnar ingen oberörd. Regissören och dramaturgen Sara Giese ger oss en gripande inblick i hur tonårslivet kan se ut för ungdomar i Livets Ord.
Fjärilar dansar kring en knut i magen på huvudkaraktären, sjuttonårige Jonatan, som spelas av Björn Elgerd. Jonatan är kristen, kåt och kär och har egentligen allt att vara rädd för. Han är med i församlingen Livets Ord som inte tillåter sex och intima relationer före giftermål. Runt sig har han personer som försöker bestämma över honom. Sakta men säkert ökar trycket i Jonatans hjärna. ”Det finns ingenting att vara rädd för” i Sara Gieses regi är baserad på före detta medlemmen Johan Heltnes debutroman med självbiografiska inslag.
Jakob Fahlstedt går självsäkert in i rollen som pastor och det är till honom allt dåligt uppförande rapporteras. På ett ungdomsläger i Israel och i den kristna skolan försöker Jonatan och kärestan Nina hålla sin relation hemlig från de andra medlemmarna. Pastorn är lika omhändertagande som auktoritär, Nina lika oskyldig som frestande. Med mindre och mindre mellanrum får Jonatan epilepsiliknande anfall. Kontakt med sjukhuset resulterar i medicinering och att Jonatan sitter i en stel stol mittemot en psykolog spelad av den skickliga Cilla Thorell. Psykologen är oförstående för Jonatans omständigheter och hejdar sig inte från att ifrågasätta den livsstil som Livets Ord förväntar sig att medlemmarna ska följa. Hela Jonatans själ tärs mellan pastorns och mammans vilja att med Guds hjälp hela honom från sin sjukdom, och sina syndiga tankar och kärleken till Nina.
Dialogerna avlöser varandra snabbt. Ena minuten engageras publiken i en musikalisk gudstjänst som leds av den karismatiske pastorn, andra minuten får vi höra Nina uttrycka sina känslor till Jonatan på sitt eget, unika sätt. Pastorns, Ninas, psykologens och Jonatans mammas olika viljor nästan ekar mellan väggarna och dunkar i Jonatans huvud. Anfallen som först verkade vara epilepsi visar sig snarare vara en fysisk reaktion på det som tynger honom psykiskt. Konservativa idéer inspirerade av bibeln liksom trycks in i hans medvetna av pastorn samtidigt som psykologen planterar ett för Jonatan främmande och nytt sätt att tänka.
Anna Haglunds vackra musik förstärker förmedlingen av den olyckliga stämningen i Jonatans psyke. Även här möter det fria tänkandet det mer konservativa på ett symboliskt sätt. Piano används i covers på moderna låtar, från till exempel U2, sjungna av Haglund själv och karaktären Nina, och skiljer sig från gudstjänsternas gospelliknande sånger. Allt detta gör det svårt att inte lida tillsammans med Jonatan.
Stundvis är relationen mellan Nina och Jonatan tråkig. Dramaturgin och manuset brister när exakt samma dilemma uppstår i många scener. Nina frestar, Jonatan får stånd och backar sedan från situationen. Efter ett tag blir det förutsägbart. Men det klimax som kommer mot slutet av föreställningen är av det slag som stannar i ens minne och belönar oss mer än nog.
Från ett feministiskt perspektiv kan man hävda att representation av vita heterosexuella män i media och kulturella verk knappast saknas. Jonatan checkar av båda dessa kriterier. Men den här porträtteringen är inte typisk. Vi får se hur kan kämpar med att göra maskulinitet på det sätt som förväntas av honom. Vi får se honom kämpa med psykisk ohälsa och sin kvävda sexualitet. Hans fotbollskamrat retar honom för att han är med i Livets Ord, de som är med är ju galna, menar kompisen. Jonatan tar sig modet och berättar att han faktiskt träffar en psykolog. Vi får se honom vilsen, gråtfärdig och sårbar. Vi får se honom gång på gång neka till att ha sex med Nina, som visserligen är med i församlingen men mindre troende, och mer fri i sin sexualitet.
Skuld och skam sväller över varje gång Jonatan är nära att ligga med Nina. Pastorn vill att han ska sluta ta sin medicin. Friheten att bestämma över den egna kroppen är inte självklar. Det här är ett perspektiv som sällan får synas och tack vare den skickliga gestaltningen får vi respekt för Jonatans kamp.
Kritiken mot strikt utlärd kristendom går inte att blunda för. Livets Ords regler och förväntningar har ju ändå ett stort ansvar i vad som får Jonatan att må som han gör. Han törstar efter rätten att själv få välja vad han ska tro och hur han ska leva sitt liv. Det finns en röd tråd i de berättelser som före detta medlemmar av grupper som till exempel Livets Ord och det är att de känt sig fångade. Johan Heltne är inget undantag. Fri vilja och självbestämmande är lika viktigt som religionsfrihet. Här får vi se en vit manlig pastor förtrycka andra genom kontroll med manipulativa drag. I dagens klimat där kritiken mot till exempel islam är oproportionerlig och ofta genomsyras av rasism, är det uppfriskande att så tydligt få se hur kristendom kan vara förtryckande. Vitt och kristet blir plötsligt relevant när en ung mans liv presenteras på ett otypiskt och omskakande sätt.
Finkänslig kärlek inom Livets Ord
I Johan Heltnes roman ”Det finns ingenting att vara rädd för” möter vi sjuttonårige Jonatan, medlem i Livets Ord och drabbad av återkommande epileptiska anfall. Han och Nina är kära i varandra men församlingen tillåter inte att de blir tillsammans. Förbjuden kärlek är ett tema som ständigt tåls att dramatiseras om och om igen.
Sara Gieses dramatiska bearbetning är i mångt och mycket förlagan bokstavstrogen. Den inledande scenen tar oss raskt till klagomuren i Jerusalem och vidare till en vistelse på en kibbutz med församlingen. Jakob Fahlstedt som ungdomspastorn predikar och talar i tungor, helar och vägleder den övertygade Jonatan. Karismatisk i alla bemärkelser, men utan ett spår av cynism. Som motvikt har vi psykologen, spelad av Cilla Thorell, som representerar omvärldens sekulära norm. Och så Nina (Mikaela Knapp) – tuff, djärv och lite av en outsider inom församlingen. Hon är den som inleder kontakten med Jonatan, men framställs knappast som en fresterska utan som en vanlig förälskad tonårstjej. Björn Elgerd ger Jonatan en sårbarhet som känns under huden, i synnerhet när det kommer till de kroppsliga impulserna som kan vara en ofrivillig erektion eller ett begynnande epileptiskt anfall.
Sofia Rombergs scenografi har en sänkbar panel som hjälper oss med övergångarna till de olika miljöerna vare sig det är en scen för Europakonferensens kändispredikant eller soffan i sommarstugan i Bohuslän.
I grunden problematiserar den här berättelsen frikyrkornas skamfyllda syn på sexualitet och det hade varit lätt att göra en karikatyrisk gestaltning av församlingen. Istället har Giese varit lyhörd och finkänslig med att återskapa den omslutande värme som Livets Ord omger sina medlemmar med. Mellan scenerna görs det små instick av uppseendeväckande medryckande frikyrkosång. Publiken blir en förlängning av scenens predikantpublik och vi görs delaktiga nästan så att man får lust att stämma in i lovsången. Det är ett smart sätt att ta sig an frikyrkomiljön på det här sättet eftersom det inte levererar några färdiga svar. Är kyrkan skadlig för Jonatan? Döm själv.
Femmannaensemblen är förstärkt med en handfull statister, däribland sufflören och scenteknikern, som bistår med sina röster under körsjungandet. För mig som är obekant med Livets Ord utöver de massmediala nidbilderna så blir det här en autentisk, men inte överslätande, skildring av hur det kan se ut på en frikyrka. Jag blir väl knappast frälst av att ha sett den här föreställningen, men faktiskt ganska glad av bra teater.
Loretto Villalobos, UNT
Dag Andersson 